De senaste dagarnas debatt kring en minimigräns för högskoleprovet för antagningen till lärarprogrammet har fört med sig ett behov av att reda lite i vad som är hönan, ägget och sittpinnen. Jag har fått den direkta frågan att reda i det, så här är mina tankar.

 

Det är givetvis så att antagna med 0,1 på högskoleprovet har en lägre statistisk chans än andra att ta sig igenom en högskoleutbildning. Å andra sidan så tycker jag att det är väldigt svårt att argumentera för att den student som antar utmaningen och klarar sig igenom de första kurserna inte ska få chansen att göra det när alternativet är en tom utbildningsplats. Visst finns det besparingar att göra på att inte ta in mäniskor i utbildningssystemet men det enda som vi garanterar med ett sådant införande är att vi får ännu färre utbildade lärare.

Utbildade lärare med akademisk ämneskunskap kan sina ämnen bättre än outbildade. Det må påstås att i enstaka fall finns det outbildade med förmåga att inspirera som överstiger andras men det går inte att dra större trissor på det. Faktum kvarstår. Vi får färre lärare. Det kan inte vara vad vi vill. Vi vill ha fler.

Ser man till antagningstatistiken är det uppenbart att det är för få som söker. Så varför söker mäniskor en universitetsutbildning. Skälen kan vara många. Här är några:

1. Lön
2. Färdighet
3. Önskan

Låt oss ta dem ett och ett. Lärarna kommer med stor sannolikhet inte långsiktigt vara det bäst betalda yrket på marknaden. Finanshajar, systemadministratörer, flygledare och läkare har flera skäl till att vara bättre betalda. Precis som med varor kan inte alla konkurrera med pris. Då går man under. Därmed inte sagt att lärarlönerna inte är ett problem men låt oss lämna det åt sidan för den här diskussionen.

 

Färdighet. Varför vill så många unga ha skapande arbeten? Varför söker de ämnen som är de uppfattar som roliga istället för att göra arbetsmarknadsmässigt rationella val? Tanken landar i frågan: Hur många elever känner att de är bra på att lära ut?

 

Finland har de högsta antagningsbetygen i världen till lärarutbildningen. Det finns flera skäl bakom. Det kanske största är att de låter sina elever utbilda varandra i en större utsträckning än i Sverige. Inte nog med det. De väljer ut sina bästa elever för att hjälpa andra. Det säger sig självt. Låter man sina bästa elever bli duktiga på att vara lärare, låter dem få känna stolthet i att lära ut, få känna ruset av att ha hjälpt någon annan, den triumferande värmen i hela kroppen när man ser i någon annans ögon att de förstått…

 

… ja, då kanske de till och med önskar att få vara lärare.

 

Rent tekniskt är det okomplicerat att få till. Det är bara att skjuta till statlig finansiering till pedagogisk utbildning av elever. Sen se till att det är en finansiering som löper över fem till tio år och kräva medfinansiering från kommunerna. Precis som vi alltid gör. De kommuner som saknar lärare idag är de som har mest att vinna så jag har väldigt svårt att se problem med att få engagemang i frågan.

 

Att sätta en minimigräns för högskoleprovet attackerar inte det här problemet. Tar man grundproblemet på allvar blir frågan helt meningslös. Vi behöver inte mer byråkrati kring antagning. Vi behöver lärare.

 

Den som vill ta del av den fortsatta debatten är välkommen att gå med i gruppen Politisk Centerdebatt på facebook. Den som vill ha mer kött på benen om varför man väljer den karriär man väljer finner det här.