Jobbar just nu mycket med omfördelningen av flyktingar inom EU. Det har gått trögt pga bristande politisk vilja samt praktiska problem i framför allt Grekland. Sverige har begärt att skjuta upp Sveriges del i omfördelningen, vilket kommissionen har accepterat.

Fokus just nu är på den rättsliga sidan av Turkietavtalet.

Det går inte att utesluta att vi återkommer till samma volymer i flyktingströmmen genom Europa, även i år.

Det pågår en översyn av Dublinförordningen och juridiken kring flyktingmottagandet. I praktiken går det inte att skicka tillbaka människor till det första landet de kommer till så det fungerar inte alls.

Problemet i Grekland är att hälften av de medel som EU har anslagit till flyktingmottagandet, kan Grekland inte använda, eftersom de inte hinner med att göra det. Bristen på pengar är inte problemet. Det är väldigt tidskrävande att hantera människor.

Tanken bakom det som diskuteras nu är antingen behandlas alla som kommer till Europa behandlas som om det just var Europa de kom till och sedan fördelas. Alternativet är att man sätter tak, där omfördelningar sker när man går över taket i ett land under ett år.

Det kommer ett lagförslag om att reformera Dublinförordningen i maj. Lag kommer bara ta oss halvvägs, i det praktiska införandet finns stora skillnader. Det är väldigt stora skillnader i hur stor andel av flyktingarna som får asyl. Notera att Dublinförordningen även innefattar Island, Norge och Schweiz.

Inom europaparlamentet finns röster för att ta större hänsyn till individens vilja. kommissionen ser inte samma utrymme idag.

Som asylsökande har man inte rätt att resa inom EU. När man fått asyl så har man en femårig frist som man måste bo kvar där man fått asyl.

2011 hade vi 100 000 flyktingar till Europa. 2015 hade vi en miljon. Båda gångerna framhölls det som kris. Skillnaden nu är att statscheferna för diskussionen. Vi kan räkna med att strömmen över medelhavet kommer gå upp under sommaren. En halv miljon är dessutom internflyktingar inom Ukraina.

I nästa vecka skickas det ut brev med juridiskt budskap för att sätta tryck på de länder som inte tar emot omfördelade flyktingar. Utöver de uppenbara är även Frankrike och Storbritannien skeptiska till att ta emot de flyktingar som överenskommits.

Libanon är det land som har gjort mest för Syriens flyktingar. 1/4 av befolkningen är nu flyktingar. EU försöker stötta ekonomiskt för att tillgängliggöra sjukvård, skola och skapa möjlighet för arbete. Libanon är ganska skört under trycket eftersom det inte har en politisk stabilitet till att börja med.

Frågan om EU-migranterna har hamnat i skymundan. I princip är det bara England som uttrycker att de har problem med den fria rörligheten. Grundproblemet är inte EU systemet utan inbördeskriget i Syrien och det måste vi ha för ögonen.